När man skapar något som man vet ska förstöras, blir det ganska blandade känslor...
I "vanliga" fall när man skapar något är tanken -i alla fall min- att det ska bli så bra som möjligt. Det ska hålla länge och passa för ändamålet. Man räknar inte med att någon ska göra sönder det.
Det ledde mina tankar till föräldrarna. De uppfostrar sina barn på bästa sätt -utgår jag från. När de skickar sina barn till skolan räknar de med att barnen ska tas om hand på ett bra sätt, man litar på skolan. Jag tror även att många föräldrar är medvetna om att mobbning existerar, men de tänker nog inte att det ska hända deras barn, eller att deras barn ska utsätta någon annan för det.
ur Mobbad? Det har vi inte märkt! (Larsson, 2000). Efter att föräldrarna slagit larm om mobbningen av deras barn och rektorn haft ett samtal med mobbaren:
Ett par dagar senare meddelade klassföreståndaren mig att hon med rektorns godkännande hade ställt in uppföljningsmötet. Detta förklarades med att hon önskade sköta det hela på egen hand med sin klass genom samtal med eleverna. Vi föräldrar accepterade detta eftersom vi inte ville framstå som besvärliga. Vi ville också visa, att vi litade på skolans förmåga att hantera problemet.
Barnet som kommer till skolan är även öppet, knapparna är oknäppta, kragen är nere. Barnet visar både insidan och utsidan!
Men om det händer något tråkigt, någon är elak, då stängs knapparna en efter en. Kragen åker upp. Man skyddar sig själv, men samtidigt stänger man om sig -man blir ensam med sina tankar och känslor. Tyvärr räcker det inte med att stänga om sig... ord och slag känns ändå och sätter spår även på insidan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar