Den handlar om "vedingarna", små trägubbar som bor i en liten stad. Hela dagarna springer de runt och sätter guldstjärnor och fulplumpar på varandra. De som är jämna i träet eller duktiga på olika saker får guldstjärnor och de som har skavanker eller klantar sig får fulplumpar.
Parvello är en veding som bara får fulplumpar... ibland får han en bara för att han redan har så många fulplumpar. Det gör honom så klart ledsen när han får en fulplump och de går inte att ta bort. En dag träffar han Amanda som inte har en enda fulplump eller guldstjärna. De faller bara av henne när någon försöker sätta den ena eller andra på henne.
Parvello får lära att det är för att hon har bestämt sig för att lyssna mer på snickaren, Eli, som har gjort alla vedingar. Parvello önskar att även hans fulplumpar ska ramla av så han följer med till Eli -som säger att det spelar ingen roll vad de andra vedingarna tycker för han tycker om Parvello precis som han är! Han är fin!
Boken slutar med följande ord:
"Parvello vände sig inte om, men i sitt hjärta tänkte han: Jag tror faktiskt att han menar det han säger!
Och precis när han tänkte det lossnade en fulplump och ramlade ner på marken."
Parvello kan man säga är mobbad av de andra vedingarna, han vill att det ska ändras men han kan inte klara det själv. Han behöver få höra att han är bra och duger som han är. Han behöver stöd för att våga tro på de bra sakerna de säger. Det är först då han kan börja läka och fulplumparna ramla av!
Jag tänker att det är lika för en som utsatts för mobbning. De behöver stöd av någon -lärare, familjemedlem, vän- någon som kan hålla en i handen och berätta att man är bra som man är! Man klarar det inte själv.
För att börja lagningen av kappan börjar jag därför med en hand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar